slimslender

Snabbt som sjutton äta gröt, kasta på sig löparkläder, bära trilskande unge och förklara att Bamse minsann tycker om att klä på sig och sätta på sig sin blå luva. Sedan en km promenad i duggregn med nu glada barn och sedan, tyst, lugnt och ensamt.

 Drar in höstluften, den klara, kalla. Trippar iväg i maklig takt mellan gulrödgröna träd, lämnar asfalt och bilar. Fortsätter sakta fram mot drevvikens stålblå vatten, mot högar av löv och gråsparvar som verkar vilja följa med på turen. Efter några kilometer känner jag mig hög på livet. Känner  vibrationer av luft mot huden och glädjepirrningar i benen. Pulsen håller sig där den ska, under 145 och jag behöver inte gå, jag trippar, lätt lätt och måste tvinga mig själv att vända tillbaka och inte fortsätta vidare, iväg. Tar en lite ny väg tillbaka, då ser jag japanska lyktor vippa i vinden, släckta men ändå med något slags meddelande om frid och lycka. Någon har lokal lyktfestival och nu känner jag mig som om jag är med i en feelgood movie då lyktorna dansar och fåglarna äter ur min hand och hela livet är självklart underbart.



Sträcka 7,6
Puls 137