Ilska i Drevviken
Måndagen startade jag ändå med surhet och ilska i kroppen. På med skor och löparkläder och iväg. Mot drevviken, rakt mot solen. Kan något hjälpa mot surhet så måste det vara sol, vatten och löpning. Inne vid stranden låg drivis och skavde i solen, naturmusik. Drivis i drevviken, låter bra det och Jo, ja, det hjälpte. Rynkorna slätades ut, axlarna sjönk ner några snäpp och hjärnan kunde fungera igen.
Jag prang på något mer än vanligt och därmed åkte också pulsen upp en liten bit extra. Härligt, men jag stannade och gick sista biten uppför backarna hemmåt för att inte dra upp pulsen än mer. Totalt 9,29 km på 50:45. 5:28 per kilometer. 161 i snitt och 177 i maxpuls.
Visst är det skönt när man känner hur ilskan liksom rinner av en och allt bara känns så mycket lättare när man springer? Två goda ting i ett liksom :-)
Intressant att du också känner dig sur och gnölig. Det gör jag med. Har varit sur ända sen i helgen. Av någon outgrundlig anledning som varken jag eller frun lyckats komma på. Kan det vara vädret? Årstiden? Månbanan? Det faktum att jag inte fått springa på ett bra tag nu? Att jag känner mig lite småförkyld?
Anyway, skönt att du fick till ett fint pass i måndags. Gött att surheten lyckades lämna kroppen din.
Benet: Jo jag har hört att man kan ha Måns när man är man vilket har nått med månen att göra :-) Men jag vet inte, det hjälper i alla fall med lite löpning.
Karin: Jo det känns som att jag alltid kommer att springa på ett eller annat sätt framöver. Har hittat min "grej" tror jag. Bra för kropp OCH knopp.
