slimslender

Morgontur som förde mig upp till en av högdalstopparna. Mycket besvärligt att hålla pulsen där jag ville ha den med sådan stigning. Närmast bergsklättring på lerig stig, respekt till masse som kör sina backpass här. Efter att ha beskådat utsikten följde jag rodelbanan ner och sedan hemmåt. Nedan syns den forma rodelbanans sträckning. Nu skall det bli nya tag här och en skejtpark skall byggas, månne nya reliker om 20 år eller så...


Relativt kort pass men ändå skönt. Hade hoppats att det skulle lägga grunden till en härlig dag med familjen, men istället blev det en dag i kaos med familjen. Jag misstänker att tidsomställningen till vintertid ställde till det med mat och sovklockan för alla, grinigt värre, hela dagen...Att vi sockershockade barnen (och oss själva) kanske inte hjälpte med humöret heller. En namnsdag är ändå en namsdag och det skall firas i vår familj, kanske kan man få igenom russion och runekaka till nästa gång ? ;-)

4,5 km
35 min
133 bpm

Snabbt som sjutton äta gröt, kasta på sig löparkläder, bära trilskande unge och förklara att Bamse minsann tycker om att klä på sig och sätta på sig sin blå luva. Sedan en km promenad i duggregn med nu glada barn och sedan, tyst, lugnt och ensamt.

 Drar in höstluften, den klara, kalla. Trippar iväg i maklig takt mellan gulrödgröna träd, lämnar asfalt och bilar. Fortsätter sakta fram mot drevvikens stålblå vatten, mot högar av löv och gråsparvar som verkar vilja följa med på turen. Efter några kilometer känner jag mig hög på livet. Känner  vibrationer av luft mot huden och glädjepirrningar i benen. Pulsen håller sig där den ska, under 145 och jag behöver inte gå, jag trippar, lätt lätt och måste tvinga mig själv att vända tillbaka och inte fortsätta vidare, iväg. Tar en lite ny väg tillbaka, då ser jag japanska lyktor vippa i vinden, släckta men ändå med något slags meddelande om frid och lycka. Någon har lokal lyktfestival och nu känner jag mig som om jag är med i en feelgood movie då lyktorna dansar och fåglarna äter ur min hand och hela livet är självklart underbart.



Sträcka 7,6
Puls 137

Trippar på lätta ben till Högdalens simhall. Är lite osäker på om jag skall hinna dit till dess Fru och barn kommer, så det blir ganska kort men långsamt nog och jag behövde inte gå såååå många gånger ändå. Det kommer att kännas som en seger när jag kan jogga (lunka) hela passen utan att pulsen passerar maffegräns på 145 och klockan börjar hojta. Alla dagar behöver inte vara skog, vatten och solsken. Vissa dagar är grå, asfalt och betong. Det här huset i Högdalen är ju ändå ganska skoj på ett betongmässigt sätt. Det som inte framgår på bilden är att balkongerna på huset längst till vänster matchar.



Nästa gång tar jag en något längre tur runt nedre halvan på magelungen innan jag svänger upp mot betongen i Högdalen, det kan nog bli en bra tur.



Tid 37 min
puls 139

Hur gör man med gubblunkandet idag då ? Planen var att lunka en längre sväng. Just nu sågas dock oljepannan från 1964  i smådelar och en ny skinande värmemojäng sätts in. Nu blir det ju ett litet glapp när inget varmvatten finns att tillgå. Visst kan man tvätta sig i kallt vatten men jag tvekar, är jag en fegis eller ?

En kort och mycket lugn morgonjogg med min älskade.  Jag lyckades i och för sig koncentrera mig mer på pulsklockan än på sällskapet. Hur är man funtad, egentligen ?

27 min 123 bpm

Lyckades ta mig ut genom ösregnet och snålblåsten.....

Eh skojar bara ...Solen sken från klarblå himmel och efter att ha satt langat in lite ved i pannan (jo jag eldar med ved nuförtiden) maffade jag iväg. Försökte omedelbart att ta det suuuuuuperlungt men inte hjälpte det. Klockrackarn pep ilsket redan efter någon kilometer och hojtade om "hög"puls. Gick konsekvent uppför alla backar men fick ändå promenera även mellan backarna. Tog svängen runt Magelungen, ska inte tjata om himmel, vatten och sånt. Istället några andra noteringar. Lyxhusen ploppar upp som kantareller i svampskogen, fritidshusens dagar är räknade. Rackarns vilka kåkar. Vita raka linjer, svepande trädgårdar, magelungens vatten framför och tallskogen bakom. Avundsjuk, näh inte då.

Några kilometer senare, ett risigt hus i skogskanten. Några rostiga husbilar, några andra bilskrällen utanför,  Opel, Ford och Volvo, rostiga och halvt skrotfärdiga och en HUMMER, men va i hela ?  Jag har hälsat på husägaren vid några tillfällen och kategoriserat honom som oberoende levnadskonstnär, typ. Åsså står det en HUMMER på hans tomt. En bil


eller ska jag säga ett monster till bil som kostar en miljon eller så. Ur led är tiden, jag pensionärsgår/springer och skakar mitt huvud. Pratar jobb i telefon till mitt eget lilla radhus som väntar med vedeldat varmvatten och lunch. I garaget står Toyotan och skvallrar om en svensson i folkhemmet.

8,1 km 139 i medelpuls, 151 i maxpuls. Tid ?, en evighet.

Motivationen är som alla fattat inte på topp. Tänker att kroppen är för klen för att hålla på med sånt här. Tycker att livet är trist. Tänker att man är slut. Orkar inte blogga riktigt, orkar inte jogga och absolut inte springa.

Nog !

Tar lärdom av Benet och andra kloka, ta det lugnt, ta det varligt. Låt kroppen bestämma, är den svag så låt det vara det. Tar den stryk lätt, nå då så låt den lufta sig i långsam takt. Traska, trippa, tassa eller gör det som passar kroppen just nu.

Maffe får det bli, hela vintern. Nog, som sagt.

Recap då, den 22:a vanligt lufs i spåret. 4,7 km 153 bpm i snitt. Sedan en kortis även i fredags, den 3:e 4,71 km (igen?) en helt annan tur men med mycket gång för att klara maxpulsen på ca 145, snittet hamnade då på 132 bpm. Helt sjukt hur långsamt det måste gå för att jag ska klara min gräns (180-38=142) Börjar tro att jag är hjärtsjuk.. hmm. Nå så får det vara, hädanefter Maffe, därmed basta. Helst långt och alltid, långsamt.

Det blir ju gott om tid att titta på naturen, det är ju bra, meeeh gud så patetiskt... Varför inte ta fram stavarna också och ansluta mig till alla de andra pensionärerna när jag ändå håller på...